Jag sitter och spekulerar.

Jag tänker på hur tacksam man bör vara för att man har alla fina människor omkring sig. Det är så lätt att ta varandra för givet.. som om det skulle vara en självklarhet att dom alltid kommer att finnas.

Jag har aldrig varit rädd för min egen död - för att jag vet till 98 % att det händer något mer än att man ligger i en kista & möglar bort. Det som sker nu, det liv vi lever nu, tror jag är en skola inför det som komma skall.

Däremot är jag rädd för dom andras död. Att mista & hur tomt hålet efter en värdefull människa skulle vara.

- -

Jag är väldigt överbeskyddande över mina nära.

Vissa blir less på mig, men jag är en sådan som verkligen vill visa.

Jag är noga att berätta för folk hur mycket dom betyder för mig.

Hugo får höra hur fin han är, hur duktig han är, hur mycket jag älskar honom & hur rar och go han är.. det får han höra så ofta att han svarar "jaaaaaaaaa, jag vet" efter 1.000:e gången jag sagt det.

Jag är noga att berätta för mina nära vänner hur mycket dom betyder.

Min syster får ofta höra hur mycket jag älskar henne.

Min bästa vän, Matthias, får ofta höra hur mycket jag älskar honom.

Mina föräldrar får ofta höra hur tacksam jag är över min uppväxt varit som ett himmelrike.

- - -

Vet inte varför jag sitter & kluddrar ner det här .

Jag har mens , o då tänker man mkt konstigt ;P