Inlägget nedan var om mig & min fina unge. Nu kommer ett annat :)

Typ om mig, eller något sådant.

Jag sitter här. Förbannad över att det där förknullta berget av disk ser så jävla ful ut i köket. Förbannad över att det ska vara så idiotiskt tråkigt att packa allt runk i kartonger. Det ska bli så jävla tråkigt att skruva ner dom där kuklamporna från taket & att tvätta fönstren kommer att bli rent av pisstråkigt. Och inte nog med det, så ska man gruva sig över att behöva stryka alla idiotiska gardiner till nya lägenheten när man flyttar in. Nej, sug pessarn. Fyfan vad trökigt!

Oj, negativt! Men vissa saker är bara föööööööör tråkiga, ellerhur?

Nej, en resa till Norge skulle sitta fint som fan nu. SNART SÅ! Inte långt kvar. Och vad härligt det kommer bli! En terapi för mig & jag kommer ägna många, långa timmar sittandes på en bänk vid foten av fjället med en stor pöse baconcrisp, en rödbrus och en stratos - och bara tänka. Tänka på livet, vilka val jag kommer att göra, och vilken väg jag ska gå. När jag kommer hem efter resan - då är jag redo att tampas med livet. Jag ska kriga för allt jag vill & jag ska vinna kriget. Jag vill känna en lättnad och en känsla som känns som frihet när jag kommer hem.

Jag ska lära mig att älska. Att våga älska mig själv, att älska & att låta mig älskas. Jag vill ju uppleva kärlek som något underbart & fint, inte som något skit! Jag har bara upplevt skiten fel - och jag önskar det blir rätt! :-)

Man är fan in't mer än männsk'a. Trökit nog.

Nä, godnatt. Eller vadå? Lär fan DISKA.. kuk.

I detta inlägg tänker jag beskriva känslan av att vara mamma till min fantastiska unge!

Jag blev gravid när jag var 14 år. En konstig känsla, en fantastisk känsla.

Jag var i v. 22 när jag fick reda på min graviditet. Alltså försent för att ha abort som alternativ. Jag var själv ett "barn", men jag fick aldrig höra det. Jag fick aldrig höra av läkare, barnmorskor & andra föräldrar på föräldrautbildningar att "barn ska inte ha barn. Du är för ung". Alla behandlade mig som en blivande mamma, inte som ett "barn". Vilket jag är väldigt tacksam för idag. Även fast jag antar att det snackades en del bakom ryggen på mig. "Hon fixar det aldrig".

Magen växte & jag med den. Jag växte från "barn" till en mamma. Efter en väldigt lätt förlossning med hjälp av fantastiska barnmorskor, min mamma & barnets pappa så klarade jag allting galant. Vi fick en fantastisk liten pojke på 3910 gram & 51 cm. En pigg, kry & helt underbar liten grabb. När han låg i min mage så var det en "Jesper". Vi hade bestämt oss för en Jesper. Men av någon anledning så stormade Hugos pappa in till mig två veckor före min förlossning och sa "det blir ingen Jesper, det ska bli en Hugo". Jag skrattade först & sa "Glöm det. Det är ingen troll-unge".

När Hugo hade föds, så såg jag på honom & sedan på hans pappa och sa "Nej, fan.. det här är ingen Jesper. Det är ju en Hugo, det ser du väl?" Och Hugo blev det!

Vi hade det kämpigt ett par år. Jag & Hugos pappa gick ifrån varandra ganska fort. Men vi höll kontakten & gör det än idag. Jag och Hugo bodde i Järbo hos min pappa, men märkte ganska snart att det inte skulle fungera i längden, vi behövde något eget! Så efter 1 ½ år så flyttade vi till eget i Vallhov.

Min resa har varit kämpig, men jag har kämpat (och gör det naturligtvis fortfarande) för mitt barn. Han är den som gör att jag ser ett mål framför mig. Att få höra han tassa omkring här hemma om dagarna gör mig varm. Att få höra "Jag älskar dig, mamma" varje dag, gör att mitt hjärta smälter. Att få känna hans armar runt min hals varje dag gör att jag känner att jag lyckats med uppgiften som mamma. Att se honom skratta & ha roligt gör att jag känner mig stolt.

Det sägs att "När man skaffat barn så väljer man att leva med hjärtat utanför kroppen". Det är sant! Man är alltid orolig för sitt barn. Tänk om han gör sig illa? Råkar ut för en olycka? Mår dåligt utan att säga till? Tänker på saker som gör honom ledsen? Tänk om han skulle försvinna.

Det är en fantastisk upplevelse att vara förälder & jag älskar det! Men, man kommer aldrig sluta oroa sig! Man kommer alltid leva med hjärtat i halsgropen varje gång han inte är i närheten. Varannan vecka gör att jag sörjer varje kväll jag ska lägga mig utan att få säga "Godnatt" till min skatt. Jag vet att han har det bra hos sin pappa, för han är en väldigt bra pappa. Men mitt mammahjärta ropar efter min prins. Det gör ont att vara utan honom, men gud i himlen vad jag älskar honom.

Min älskade Hugo Kristian Rosén

041016.

Jag älskar dig, upp till månen & tillbaka tusen gånger.

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt.

Du är min skatt, mitt allt.

I love you!

Fick en (anonym) kommentar (såklart). Som jag tänkte svara på.

Jag skrev i tidigare inlägg att det känns bra att Hugo bara är 50 meter ifrån mig när han är hos sin pappa denna veckan.

"Hm tror du att du kan gå till Rossa när du vill bara för Han bor 50 meter bort? Bara en fråga sådär :)"

Sv ; Nej, för tusan. Jag går aldrig upp till Rossa, förutom en gång i veckan på hans veckor pga att Hugo får en spruta i benet varje vecka som jag ger honom.

Men bara vetenskapen om att Hugo är nära mig gör mig "trygg". Förut bodde Rossa på stan, och då var det hemskt av någon anledning.

Nu är Hugo ute och leker om dagarna och jag får träffa honom ändå! Det är ju fantastiskt, ellerhur? ;-) Jag & Hugos pappa har ingen kontakt överhuvudtaget, förutom när det gäller Hugo. Och det fungerar skitbra!

- - -

Nu fick du svar på den oxå!

Måndag. Hugo ska på dagis nu klockan 8.30, så ska greja frukost åt honom nu & plocka fram kläder. Sedan blir det dona hela dagen här hemma.. uuuh, jag vill ut i finvädret.