Hoppet är det sista man mister..

Det är dags att börja ta mig i kragen nu. Det är lätt att ge upp när det krånglar & man tappar lätt lusten för allt man gör. Men jag tänker inte ge upp. Aldrig.

en del av mitt hjärta.

Jo, för mig är det faktiskt nästan morgon.

Jag klev upp ur sängen strax före klockan 13. Idag är det en riktig jävla skitdag för mig, och jag har verkligen noll lust till någonting!

Igår eftermiddag knatade jag upp till graven. Allt var igen-snöat, tog en stund innan jag grävt fram stenen. Satte mig där en stund, tände ett ljus och försökte komma på andra tankar.. men det var svårt. Tog sedan en tripp till statoil för att köpa cigg, och därefter traskade jag hem till Matte. Vi knölade ner oss i soffan & glodde på två filmer.

Kvällen slutade lite i kaos och det var länge sedan jag var så arg & ledsen. Jag promenerade iallafall hem, trots att Matte insisterade på att köra mig.. men jag var nog förbannad. I dagsläget ångrar jag att jag gick, för jag blev ännu mera less när jag mötte Johan efter vägen. Jag blev nog inte arg, utan mest ledsen & det var otroligt svårt att träffa honom. Så vägen hem bestod av tårar & dom som mötte mig efter vägen måste ha trott att jag var ett monster.. mascaran hade runnit rätt bra under ögonen såg jag när jag kom hem.

Anyway. Hem kom jag iallafall, och jag somnade ganska direkt när jag la mig i sängen.. trodde jag skulle få sova en hel natt, men icke. Vaknade till och från hela natten. Jag hatar att inte kunna sova.. men så fort jag får ro i kroppen så ska det nog bli bättre. Kanske sätter igång med sömnpillerna igen nu.

Idag händer absolut ingenting. Det är ett under att jag tog mig upp ur sängen, men jag ska nog lägga mig igen.. jag orkar inte.